Emil Wikström:
Elias Lönnrot och Väinämöinen, 1902
Lönnrotsskvären, Lönnrotsgatan 5-7, Kampen

Elias Lönnrot och Väinämöinen

Den massiva statyn över Elias Lönnrot dominerar den öppna platsen mellan Gamla kyrkan och gymnasiet Ressun lukio vid Lönnrotsgatan. Emil Wikström hade vunnit en nationellt viktig skulpturtävling år 1899. Konstnären var ändå inte nöjd med sina ursprungliga skisser, utan gjorde en alldeles ny skiss i Paris. Statyn gjöts i brons i Bryssel.

Statyn avtäcktes efter många turer och motgångar först den 18 oktober 1902. Initiativet hade kommit från Finska Litteratursällskapet, och projektet förverkligades genom en aktiv medborgarinsamling. Statyn blev dock aldrig officiellt avtäckt; det berättades att tre ”vanliga män” föregående natt hade tagit bort segelduken av statyn. Tidigt följande morgon fylldes de närliggande gatorna av en jättelik folkskara, och enligt uppgifter i pressen täcktes foten av statyn så småningom av en enorm mängd kransar som medborgare från olika delar av landet skickat dit. Sammansatta av en, ljung och mossa kom de med hälsningar från de mest avlägsna hörn av de finska skogarna (”patsaan juurelle kertyi wähitellen suunnaton paljous seppeleitä, joita kansalaiset maamme kaikilta kulmilta olivat lähettäneet. Katajista, kanervista ja sammalista sommiteltuina ne toiwat terwehdyksiä Suomen saloilta, niitten etäisimmistä sopukoista asti”).

Skulpturen föreställer Lönnrot som antecknar besvärjelser som Väinämöinen har fått av Vipunen. Ungmön framför statyns piedestal klipper sitt hår till strängar till Väinämöinens kantele. Ungmön är på tidsenligt vis också ett lyriskt andeväsen inom sånglyriken och enligt den europeiska monumenttraditionen Lönnrots musa. Den fördrömda ungmön motsvarar en idealbild av folket som vid fostrarens fötter väntar på den nationella medvetenhetens uppvaknande.